Mannerheim hade hela tiden även anhängare, vilka försökte höja honom till
att inneha ledningen över republiken eller armén.
Mannerheim stödde den antikommunistiska Lapporörelsens målsättningar,
men vägrade ställa sig som ledare för rörelsen. P.E. Svinhufvud bad Mannerheim
att bli ordförande för försvarsrådet när han blivit president (1931-1939).
Under Mannerheims ledning utvecklade försvarsrådet Finlands krigsindustri. Han anordnade kampanjer för att öka den allmänna opinionens försvarsvilja, han stödde den nordiska riktningen inom utrikespolitiken och strävade efter att samarbeta med Sverige, bl.a. för att försvara Åland och utveckla vapenproduktionen. Finlands försvar förstärktes dock inte på det sätt som Mannerheim hoppats.
Före Vinterkriget hade Mannerheim velat gå med på eftergifter, så att Finland skulle ha haft tid att försvara sig. På hans förslag verkställdes i Finland i oktober 1939 en tyst mobilisering i form av extraordinära repetitionsövningar (s.k.YH). I detta sammanhang blev han med en hemlig författning befälhavare över försvarsmakten. Mannerheim kritiserade regeringens optimism och hotade att avgå, men när röda armeén sedan hade anfallit samtyckte han till att bli överbefälhavare 30.11.1939.
LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄREN | FRIHETSKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK