Finlands frihets- och medborgarkrig från januari till maj 1918 var en del av det första världskriget och hörde samtidigt ihop med de ryska bolsjevikernas strävan till en världsrevolution.
Riksdagen, Finlands högsta makthavare, accepterade i december att Finland förklarade sig som en självständig och suverän nation. Finlands regering eller senaten som stött sig på riksdagen började avväpna och deportera det gamla moderlandet Rysslands trupper för att säkra självständigheten och handlingsfriheten. Rysslands regering å sin sida förklarade krig mot Finska regeringens "kontrarevolutionära" trupper. På detta sätt föddes frihetskriget 28.1.1918.
Arbetarrörelsens representanter som blivit i minoritet i riksdagen var frustrerade över sitt oansenliga parlamentariska inflytande. De följde oktoberevolutionens exempel och en revolution bröt ut 27.1.1918 och lyckades med stöd av ryska trupper lägga beslag på landets södra del. Så föddes frihetskriget. Senatens makt var koncentrerad till Vasa, den av revolutionärerna bildade folkdelegationens återigen till Helsingfors. Riksdagen kunde inte fungera på grund av kriget.
Bildandet av beväpnade medborgarorganisationer hade under hösten 1917 intensifierat den politiska krisen. Självständighetsmännen och de som höll på traditionell ordning bildade skyddskårer eller vita garden (motståndarnas benämning var "slaktargarden") och arbetarnas olika riktningar ordningsgarden eller röda garden. Regeringen igen försökte stärka den statliga ordningsmakten, och riksdagen beviljade i januari 1918 befogenheter för bildandet av en fast ordningsmakt, varefter arbetarbefolkningen anklagade regeringen för avsikter att inskränka medborgarfriheter.
Senaten bildade i all hast ordningstrupper, på basen av skyddskårer. Till befälhavare över dem utnämndes generallöjtnant (sedermera general av kavalleriet) Gustaf Mannerheim. I revolutionsarméns befälsuppgifter användes ryska officerares sakkunnighet (bl.a. överste Mihail Svetshnikov), men till röda Gardets överbefäl ville man få finska arbetaraktivister. I april tog den diktatoriska Kullervo Manner överbefälet på den röda sidan.
I början av kriget bildades en frontlinje mellan det vita och röda
Finland, som i huvudsak gick i väst-östriktning: Norrom Björneborg, Tammerfors, Heinola
och Villmanstrand och mot sydost till Karelska näset och stranden av Ladoga vid gränsen
till Finland och Ryssland. Den vita sidan lyckades till slutet av mars organisera och
snabbutbilda en armé, som kunde transporteras och centreras. De vitas fördel var
utbildat befäl från jägarbataljonen i Tyskland, befäl från det autonoma Finlands
armé samt frivilliga från Sverige. På detta sätt kunde de vita slå de röda i
Tammerfors-trakten vid månadsskiftet av mars-april och i Viborgs-trakten i slutet av
april. Något som inverkade på krigets snabba slut var också hjälptrupperna som
Tyskland skickade de vita.
Sovjetregimen ställde sig ända från början klart på revolutionsregeringens sida och den var färdig att offra stridskrafter för att hjälpa de röda, bara krigsaktionerna skulle sluta fort, ty det var fara att utdragningen av krigsaktionerna skulle få Tyskland att blanda sig i saken. Tysklands påtryckning fick sovjetregimen vid månadsskiftet februari-mars 1918 att upphöra med det offentliga stödet till de röda. Förhållandet mellan Ryssland och röda Finland ordnades 1.3. med det sk. röda statsavtalet. Avtalet vittnade om de finska rödas strävan att behålla en nationell självständighet och till och med skapa nationell storhet, men Lenin tvingade de finska röda att godkänna benämningen Finlands socialistiska republik. Då var de vitas intresse också riktat mot Öst-Karelen.
De tyska trupperna anlände till Åland i början av mars och den tyska Östersjö-divisionens attack fortsatte till det Finska fastlandet i början av april och ledde till intagandet av Helsingfors 15.4. Trots denna undsättningsexpedition höll sig Finland formellt neutralt med avseende på världskrigets parter men tvingades foga sig i att ekonomin var under tysk kontroll.
De ryssar som alltjämt var i Finland kämpade med de vita finnarna men tyskarna försökte få ryssarna att lämna Finland genom påtryckning och underhandlingar. När den ryska Östersjöflottan lämnade Helsingfors genom isen till Kronstadt i mars-maj skedde det enligt överenskommelse. Inos fästning som den röda folkdelegationen överlämnade åt Ryssland belägrades av de vita i april-maj 1918, och till följd av påtryckningar från Tyskland lämnade ryssarna fästningen i ruiner åt de vita i mitten av maj.
När Mannerheim som överbefälhavare 1918 inte tillräckligt effektivt ingrep i sina truppers hämndaktioner mot rebellerna, sk. vit terror, så sammankopplades hans namn med såväl exekutionen av de röda som svältkatastrofen som uppstod i fånglägren. Han fick benämningen "slaktargeneralen" av de röda. För socialisterna innebar hans bakgrund det reaktionära och de vitas överbefäl ett blodigt minne. Historieforskarna anser att orsaken till den vita terrorn var det byråkratiska rannsakningssystem som senaten krävde.
När krigsoperationerna upphört i maj 1918 gav sovjetregimen genom Tysklands förmedling sitt samtycke till fredsförhandlingar med Finlands regering. Först våren 1920 öppnades förhandlingskontakten igen och i oktober 1920 slöts fredsfördraget i Dorpat.
Kriget år 1918 var för Mannerheim först och främst ett frihetskrig. Det uppror som folkdelegationen startat var ur Mannerheims allmäneuropeiska synvinkel bara en del av den anarkism och revolutionsvåg som spritt sig från Ryssland för att hota Finlands självständighet. Det självständiga Finland ville han bevara neutralt. Han ansåg att Tysklands militära hjälp skulle försvaga oavhängigheten, och försökte begränsa det tyska inflytandet. Han påskyndade intagningen av Tammerfors för att visa, att finländarna själva var i stånd att lösa situationen före den tyska hjälptruppens antågande.
LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄREN | FRIHETSKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK