När Tyskland tvingades kapitulera i november 1918, valdes general Mannerheim
till Finlands riksföreståndare (12.12.1918-26.7.1919).
Han bad ärkebiskop Gustaf Johansson att välsigna honom för denna uppgift när han åtog
sig ämbetet. Mannerheim verkade även som överbefälhavare 30.12.1918-26.7.1919.
Som riksföreståndare tillföll Mannerheim en spegling av den glans som det nyss strandade "Kungaäventyret" reserverat för ett statsöverhuvud. Han företog utrikes- och inrikesresor för att höja Finlands och finnarnas självkänsla.
Inom utrikespolitiken tvingades han bevaka Finlands intressen i den spänning som det Ryska inbördeskriget orsakat. Han ansåg, att Finland måste delta i intagningen av S:t Petersburg och skapa goda relationer till den regering, som kanske skulle ta bolsjevikregeringens plats. Å andra sidan kunde han inte förbinda sig till de kontrarevolutionära ryssarnas planer, om dessa inte var i stånd att samla sina leder och ifall dessa inte erkände Finlands rätt till självständighet. I juli 1919 övervägde han t.o.m. möjligheten att låta bli att bekräfta den nya republikanska regeringsformen som riksdagen hade stiftat, en slags statskupp. I presidentvalet var hans understöd otillräckligt.
LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄREN | FRIHETSKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK