C.G.E. Mannerheim i Finlands historia

De webb-sidor som tillhandahålls av Helsingin Suomalainen Klubi strävar efter att i text och audiovisuellt ge såväl sina finländska som utländska besökare en mångsidig och levande bild av den man som måhända mer än någon annan enskild människa påverkat det självständiga Finlands historia, vars rötter sträcker sig långt in i medeltiden och vars vingar burit ända fram till dagens integrerade Europa och globaliserade värld.

I Marskalkens av Finland Carl Gustaf  Emil Mannerheims person möts tre stora epoker i Finlands historia:

1. Det autonoma Finlands tid (1809-1917), då den nationella frihetens politiska, ekonomiska och kulturella grund lades genom en sammanjämkning av det svenska och det ryska väldets färgstarka, rika och ofta påtagligt dramatiska arv;

2. Tiden för Finlands självständighetskamp (från frihetskriget 1918 och framåt) och

3. Tiden då Finland når en internationell position (från fortsättningkriget och framåt).

Under samtliga dessa skeden av historien låg Finland och finländarna Mannerheim varmt om hjärtat. Kosmopolit som han var hade han en säregen förmåga att samordna det lilla nordiska landets nationella intressen med stormakternas fördelar och strävanden. Han var till sin härkomst en svenskspråkig adelsman. Sin militära utbildning och sina tidigaste krigserfarenheter fick han såsom officer i det kejserliga Rysslands armé. Denna bakgrund återspeglade sig i hans roll såsom det självständiga Finlands militära och politiska ledare och den synes ha verkningar även i Finlands nutid och framtid.

Mannerheim godkände icke bolsjevikernas revolution i Ryssland, men han förstod den ryska mentaliteten och kunde uppskatta Ryssland såsom stormakt. Under frihetskriget ställde han sig tveksam till Tysklands hjälp, eftersom han ville framhålla finländarnas egen roll i det avgörande skedet av självständighetsprocessen. Den oerhört tragiska omständighet som medföljde medborgarkriget, uppdelningen i "vita" och "röda", väckte hos Mannerheim starkt motstridiga känslor.

Inför det yttre hot som uppstod då Sovjetunionen angrep Finland under senhösten 1939 och det påföljande vinterkriget lyckades Mannerheim förena Finlands folk i tapper kamp mot en överlägsen fiende. Han ställde som mål för fortsättningskriget återförandet av de till Ryssland avträdda områdena till Finland samt tryggandet av Finlands säkerhet i framtiden. Stormaktspolitisk framsynthet visade han genom att vägra att ta aktivt del i belägringen av Leningrad och avstängningen av Murmansk-trafiken, men dock acceptera hjälpen från Tyskland. Sedan Sovjetunionens storanfall mot Finland börjat sommaren 1944 behövdes C.G.E. Mannerheims statsmannaskicklighet som arméns överbefälhavare och nybliven republikens president för att Finland skulle förmå försvara sig och sedermera lösgöra sig från kriget. Överenskommelsen om vapenstillestånd i september 1944 samt utvisandet av de tyska styrkorna från finskt territorium utgjorde för Finlands Marskalk, då 77-åring, både mentalt och fysiskt oerhört krävande åligganden.

Mannerheims position som nationell ledare ovanför partipolitiska konflikter och den internationella erkänsla han åtnjöt som ledare för krigsoperationer understryks av det faktum att han icke ställdes till svars vid den krigsansvarighetprocess som inleddes under påtryckning från Sovjetunionen, utan han kunde med vädjan till hälsoskäl och hög ålder lämna posten som Republikens President år 1946.

Vid en bedömning av C.G.E.Mannerheims livsverk i ljuset av dagens världspolitiska situation framträder tre viktiga omständigheter. För det första var hans insats avgörande vid försvarandet av Finlands självständighet mot det aggressiva anfall som bottnade i Stalins och Hitlers hemlighållna fördrag om uppdelning av intressesfärerna, och han skapade därmed den grund för Finlands suveränitet på vilken kommande internationella relationer kunde byggas. För det andra gjorde han redan i ett tidigt skede en realistisk utvärdering av utvecklingen av relationerna mellan Finland och Sovjetunionen. För det tredje visade sig den frihetsfilosofi och den kulturella grund som ingick i hans idévärld slutgiltigt vara mera livskraftiga än det totalitära samhällssystem som representerades av sovjetkommunismen.

LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄREN |  FRIHETSKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK