Sovjetregimen kunde inte etablera sin makt på en lång tid och det gav upphov till Rysslands medborgarkrig eller inbördeskrig. Redan i december 1917 började Dons kosacker, uppretade av bolsjevikernas jordpolitik, att strida och stödde de arméer som kontrarevolutionärerna de sk. vita generalerna A.M. Kaledin och L. Kornilov hade samlat.
Även ententen ansåg det befogat att skydda sina intressen på Rysslands område. De hämtade sina trupper till olika delar (interventionspolitiken) och försökte även påverka Rysslands interna affärer. Västmakternas flotta anlände till Murmansk-kusten i mars 1918 och i juni 1918 tog en brittisk-fransk-amerikansk expedition Murmansk i besittning, i augusti även Arkangelsk. Den formella orsaken var att säkra västmakternas lager i norra-Ryssland, men avsikten var att med små men effektiva avdelningar stöda ryska vita, så att dessa kunde få sina trupper i öst, norr och söder förenade och bolsjevikregeringen kuvad. Även Murmansk-legionen, som hade satts upp av tidigare finska rödgardister och motsvarande Karelska avdelningar, anslöt sig till dem. I söder förklarade Georgien, Armenien och Azerbaidshan sig självständiga i april-maj 1918.
I början av år 1918 avskaffade sovjetregeringen tsartidens gamla armé och bildade röda armén i dess ställe, först av frivilliga och sedan på basen av värnplikt. Tidigare officerare valdes till utbildare, men de revolutionära kommissarerna hade ofta den verkliga bestämmanderätten. Lev Trotski uppnådde berömmelse som röda arméns organisator.
Sommaren 1918 lät Lenin avrätta tsar Nikolai II och hans familj när motståndarna från alla håll närmade sig Moskva, som sovjetregeringen hade tagit till huvudstad istället för det hotade S:t Petersburg. Bolsjevikerna grep till röd terror och deras moståndare till vit terror. Inbördeskriget skulle komma att bli rått och döden bärgade skördar. I inbördeskrigets strider stupade 1918-1922 ungefär 1 miljon man och 6,5 miljoner blev sårade.
I början av kriget 1918 reglerade den tyska ockupationsarméens inflytande händelserna i det Ryska kejsardömets västliga gränsområden, men när tyskarna i november 1918 tvingades medge sin förlust i världskriget drog sig deras trupper också från det förra Ryska kejsardömets områden. De baltiska länderna som strävade efter självständighet blev fria, men utsattes snart för sovjetregeringens attacker.
I Polen kom Jozef Pilsudskis regering till makten, och den försökte uppnå de gamla gränserna från 1772. Polackerna lyckades få de områden som de strävat efter av Tyskland och Österrike, men i öst bröt tvisterna mellan Polen och Sovjet- Ryssland ut till ett oförklarat krig (januari--november 1919), när Ryssland hade ockuperat Polens och Livlands tvisteämne Vilna. Polackerna rörde sig mot öst.
I Ukraina kväste socialistledaren Simon Petljura general Pavel Skoropadskis regering efter det att tyskarna gett sig av. De ukrainska trupperna lade beslag på Galizien och bildade Väst-Ukrainska republiken, men tvingades efter ett halvt år, i maj 1919, att ge upp området till Polen. Bolsjevikerna i sin tur erövrade 3.2.1919 Kiev och 8.4.1919 ännu Odessa, som fransmännen besatt i ett halvt år.
I södra Ryssland och Ukraina utkämpades inbördeskrigets största strider. I januari 1919 deporterade general Anton Denikin bolsjevikerna från Kaukasus. Han blev de vitas överbefälhavare när Kaledin dött i februari och Kornilov i april 1919. Denikin stöddes även av kosackernas ataman P.N. Krasnov. I maj 1919 koncentrerades vita ryssar i norr, i nordväst i Baltien (general Nikolai Judenitsh), i sydväst (Denikin) och i söder på Kaukasus (general Pjotr Wrangel) och i öst.
Sedan november 1918 fanns den vita amiralen Aleksandr Koltshak som Rysslands "Översta makthavare" i Sibirien, men dessa trupper tvingades redan från början av året 1919 så småningom att retirera oberoende av att England, Frankrike och Japan stödde honom. En legion som bestod av 100.000 tjeckiska krigsfångar hade sedan juni 1918 verkat i Sibirien, dess mål var att säkra hemfärden via Vladivostok. Den hade kapat Sibiriska järnvägen i sin kontroll och började stöda Koltshak.
De vita ryssarnas naturliga allierade mot sovjetväldet skulle ha varit de randstaters regeringar som nyligen blivit självständiga (Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Ukraina osv.). När målsättningen för de vita ryssarna förblev bevarandet av det gamla Ryska imperiets gränser, ville dessa regeringar inte offra sina krafter utanför sina gränser. På detta sätt blev bl.a. Judenitsh utan Finlands stöd i sina anfallsplaner, och de vita trupperna kunde inte koordinera sina anfall. Samarbetet lyckades inte, när sovjettrupperna däremot fort kunde flyttas från en front till en annan.
När Koltshak i början av år 1919 tvingats retirera från Ural, anföll de röda i oktober i riktning mot Svarta Havet. I detta skede anföll Judenitsh utkanterna av S:t Petersburg med sina arméer från Estland, men Trotski lyckades förvisa de vita tillbaka till Estland. Samtidigt retirerade de vita i söder till Svarta Havets strandområde. I Sibirien förlorade Koltshak i slutet av år 1919 kontrollen över situationen.
De västallierades ledning definierade i december 1919 den sk. Curzon-linjen som Polens östgräns, ungefär i nivå med Bug-floden. Polen nöjde sig inte med detta utan började kriga för att försvara Polens gamla områden. Pilsudskis trupper, med Petljuras ukrainare som stöd, erövrade Kiev i maj 1920, men redan i juni-juli tvingades de retirera ända till Warszawa när de av M.N. Tuhatshevski ledda sovjettrupperna tryckte på. I vidsträckta operationer hade sovjettruppernas underhåll råkat i svårigheter, och Pilsudski lyckades i augusti 1920 kväsa dem och få dem att retirera till Grodno-Brest Litovsk-Wlodava linjen. I september-oktober anföll polackerna ännu utanför Minsk. Vapenvilan slöts i oktober 1920, och Riga-freden i mars 1921 när Ryssland accepterade Polens territorialkrav. I slutet av år 1920 slöt sig Ukraina till sovjetstaterna. Polen och Livland i sin tur råkade i krig, när Polen lade beslag på det omtvistade Vilnius i oktober 1920. Detta krig fortsatte, dock utan aktiva strider ända till december 1927.
När faran hotade att Japan skulle utvidgas till östra Sibirien, sände även Förenta Staterna i augusti 1918 trupper till Vladivostok för att "skydda tjeckernas reträtt". På detta sätt kom tjeckerna iväg efter att ha stridit mot både vita och röda ryssar. Förenta Staternas trupper bevakade Sibiriska järnvägen från Baikal till Vladivostok, men deltog inte i strider mot bolsjevikerna.
Västmakternas trupper avlägsnade sig från Norra-Ryssland i augusti-oktober 1919. Från Södra-Ryssland retirerade de vita i mars 1920. Enbart Wrangels lilla avdelning stannade på Krim. När Sovjettrupperna koncentrerade sig på Polen attackerade Wrangel i juni 1920 i norr. När Polen-kriget var avslutat, förvisade bolsjevikerna i november 1920 Wrangels trupper till Krim och samtidigt från Polen. Förenta Staternas trupper lämnade Vladivostok i april 1920 och japanerna slutligen i oktober 1922. Sovjetmakten bibehöll makten i Ryssland.
LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄREN | FRIHETSKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK