Redan före kriget hade Mannerheim stått i eldlinjen för sovjetpropagandan och under kriget var han fiendens spottkopp tillsammans med landets president Risto Ryti och den socialdemokratiske starke ledaren Väinö Tanner. Man talade om kopplet Ryti-Tanner-Mannerheim och om manner-tannerheimarna som uppviglade till krig. Då vinterkriget tog slut hade finnarna skäl att förutse, att sovjetledarna skulle fordra Mannerheims avskedande och dömande för krigsförbrytelser.

I Finland fanns det de, som antingen för att leta efter skyldiga eller för att röja vägen för en socialistisk stat eller för att uppnå Sovjets gunst, fordrade att Mannerheim skulle åtalas. Sådana fanns såväl bland kommunisterna som bland "nya" regeringspolitiker, som följt med krigets gång. Mannerheim hamnade inte på krigsförbrytarnas bänk, och detta har orsakat mycket spekulation. Sympatiserade Stalin på något sätt med Finland, finska armén eller t.o.m. med tsargeneralen Mannerheim.

Vid Sveriges utrikesministerium sköttes förbindelserna till Sovjets sändebud Madame Kollontay av kanslichef Erik Boheman. Vid årsskiftet 1943/1944 "meddelade" sändebudet att Sovjet väntade att Finland skulle kontakta dem för att få till stånd fredsförhandlingar. Då kontakten inleddes i november 1943 lät madame Kollontay förstå att sovjetledarna insåg, att man inte kunde få till stånd ett stabilt resultat med Finland, om inte Mannerheim stod bakom det. Finlands armé kunde i alla fall delvis fortsätta kampen, och området kunde inte militärt stabiliseras.

Under denna fredskontakt började man allt mera ute i världen tala om krigsförbrytare och deras bestraffning. Boheman uttalade sin oro för madame Kollontay, att Sovjet skulle ha fordringar på Mannerheim. Sändebudet kontaktade Stalin och meddelade 4-5 dagar senare att hon kunde högtidligt försäkra Boheman, att "ett dylikt krav aldrig någonsin skulle framföras". År 1945 förbigick kontrollkommissionens ordförande Andrej Zdanov konsekvent alla förslag att ansätta Mannerheim.

Sommaren 1945 beslöt Finlands regering, att krigstida ledare skulle åtalas. En ny lag stiftades, som avvikande från Finlands rättsuppfattning kunde kriminalisera politiska beslut i efterskott. Då krigsförbrytarundersöknings kommissionen arbetade på hösten 1945, ställdes en del frågor till Mannerheim om Finlands utrikespolitik under kriget. Han svarade på dem med hjälp av general Heinrichs, i vissa fall - bl.a. om transiteringsreseavtalet med tyskarna 1940 - på annat sätt än den politiska ledningen. Han följde noggrant med rättegången och de därmed associerade finska kommunisternas och sovjetrepresentanternas påtryckning. På fordran av Sovjets representanter behandlade man under rättegången inte alls vinterkriget, där Sovjet hade anfallit Finland, och man höjde straffen som domstolen redan hade avgett. Först när krisen som rättegången förorsakat var över, ansåg Mannerheim att det var passande på grund av hälsoskäl att avgå som president.

Krigsansvarighetsrättegången | VSB-fördraget

LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄREN |  FRIHETSKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK