Under sitt livs tre sista år skrev Marskalken av Finland sina memoarer.
Detta mycket lästa verk i två delar hade en avgörande inverkan på den image, som han
lämnade efter sig åt kommande släktled. Liksom ofta då statsmän och andra betydande
personer skriver memoarer, var det inte heller i Mannerheims fall fråga om ett
rätlinjigt skrivande. Han hade många skrivare som hjälp: den viktigaste av dem överste
Aladàr Paasonen och ganska snart som drivande krafter också magister Emerik Olsoni och
general Erik Heinrichs. Till stor del granskade Mannerheim bara texten noggrant och
bearbetade den.
Vännerna uppmanade honom att skriva sina memoarer redan på 1930-talet. Som en upptagen man påbörjade han inte arbetet. Vinterkriget gjorde att Mannerheim blev känd i hela världen, och det började komma förfrågningar om att få publicera hans memoarer. Under de intensiva krigsåren räckte Mannerheims tid dock inte till att koncentrera sig på detta.
Beslutet att skriva sina memoarer gjorde Mannerheim genast efter det VSB-fördraget undertecknats på våren 1948. Mannerheims avsikt var att bevisa för den västliga världen hur svår Finlands situation var under andra världskriget och efteråt och på så sätt försöka få stöd. Enligt Mannerheim syftade Sovjetunionens aggressiva politik allt tydligare till bolsjeviseringssträvanden. Därför ansåg han att han "var tvungen att skriva sina memoarer för den politiska och politiserande världen". För att stabilisera Finlands internationella ställning ville Mannerheim visa åt västvärlden, att Finland hörde till västvärlden och Norden. Finland hade både under vinterkriget och fortsättningskriget kämpat för sina egna mål och dess kamp vid sidan av Tyskland under andra världskriget var inte Finlands eget val. Man borde inte av den orsaken försmå Finland.
Mannerheim skrev sina memoarer först och främst för den västerländska publiken och den översattes redan vid arbetsskedet till engelska. Just före sin död planerade marskalken att genast separat publicera de kapitel som berörde andra världskriget, men avstod från detta, för då skulle själva memoarernas marknadsföring ha försvårats.
Mannerheim var ända till sin död av den åsikten, att det var en illusion att anta att Finland skulle få leva ifred för ryssarna. Ryssarna kan vänta. De skulle inte nöja sig med freden utan förr eller senare skulle de inleda någon aktion mot Finland. Då skulle Finland behöva både inre styrka samt största möjliga stöd utifrån.
Mannerheim ville förklara för finnarna betydelsen av enhällighet och försvarsvilja och dessutom upprustning. Därför betonade han också sina aktioner på det sociala planet för att skapa en nationell enighet och han klandrade Finlands regeringar och riksdag för att de bromsade försvarsanslagen på 1930-talet. Mannerheims avsikt var att stärka finnarnas mod och stolthet över sina prestationer. Det utrikespolitiska hotet svävade över memoarerna. Finlands krigstida ledares bild av världen skulle kanske inte vara segrarstaterna till lags. Politiskt känsliga saker var Mannerheim villig att skriva om genom att avväga sina ord med omsorg. Han lovade i januari 1950 åt Paasikivi att han skulle försöka förmildra sina memoarer. Men han avstod inte från sina grundlinjer. Upprepade gånger och ännu på sin dödsbädd sade han, att sanningen måste berättas.
Efter Mannerheims begravning (i februari 1951) beslöt de finska förläggarna och Mannerheims medhjälpare att ge i uppdrag åt överste Paasonen, att granska detaljerna och att allt skulle skrivas i en sådan form, att den motsvarade marskalkens tankar och talesätt. På så sätt kom Mannerheims inverkan och metaforer ännu efter hans död tydligt fram - hans tankar genom Paasonen - i tryck. Av formen memoarerna publicerades i kan man säga, att Mannerheims mun inte täpptes till, men å andra sidan var dämpandet betydande.
Mannerheims memoarer gav uttryck för hans linje under hans sista år, men deras utrikespolitiska verkan lär ha blivit mindre än han önskat. Västmakterna försökte inte ändra på styrkebalansen som formats i Norden. Under de följande årtiondena, fungerade Mannerheim - både genom sina memoarer samt som central symbol för samhörighetskänslan under kriget - länge som bevarare av finnarnas självkänsla.
LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄREN | FRIHETSKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK