I det ryska hovets närmaste omgivning och på sina resor i Europas metropoler och i fjärran länder utvecklades han till en kosmopolit, med talang att förstå världens händelser från vidare perspektiv; han hade flera vänner och bekanta på olika håll.

I enlighet med sitt modersmål var Mannerheim i nationalitetsfrågan på statsmedborgarskapets linje. I hans verksamhet betonades aktningen för statsformen, statsavtalen, lagarna och laglydnad.

Som släktens representant deltog Mannerheim i den sista ståndsriksdagen 1906 och representerade där en konservativ ståndpunkt som ville uppnå tvåkammarriksdag.

Före sin avresa till Ryssland hade Mannerheim levt i en omgivning, som var helt medveten om Finlands autonoma specialställning. Trots detta stannade han kvar i ryska armén under förtrycksperioden.

Den trohetsed som var avgörande viktig för krigaräran isolerade honom från de tvister som berörde Finland. Han höll den ed som han svurit tsaren, även om han personligen föraktade Nikolai II på grund av hans inkompetens. Marsrevolutionen befriade Mannerheim från eden.

Ryska revolutionen riktade sig i begynnelseskedet blodigast mot arméns och flottans befäl. Att bevittna våldsdåden lämnade permanenta själsliga skador i Mannerheim. Han var emot och misstänkte bolsjeviksystemet, och till slutet av sitt liv närde han ett hopp om att sovjetsystemet skulle kuvas i Ryssland och att ett demokratiskt system, med vilket Finland kunde leva i fred, skulle komma i dess ställe.

Namnet | Fanfest | Vännerna | Begravningen | Idévärlden | Språket | Symbol | Kännetekten |

LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄREN |  MEDBORGARKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK