I skolan och krigsskolorna lärde sig Mannerheim flera språk, och under sin tjänstgöring i Ryssland och senare genom sina utländska kontakter fick han rikligt med språkövning.

Förutom sitt modersmål svenskan studerade och läste han finska, ryska, franska, tyska och engelska.

Under Ryssland-åren var Finlands inre angelägenheter främmande för Mannerheim. Han tog avstånd från språkstriden som intensifierades, och trots sin helt svenska bakgrund omfattade han aldrig tanken att det bodde två folk i Finland. I språkfrågan var han moderat. Han ville vara finne och inte finländare. Finska språkets maktställning var en realitet för honom, och detta visade han genom att som riksföreståndare använda i sin officiella namnteckning namnformen Kustaa Mannerheim.

Redan som barn lärde sig Mannerheim det finska språket, men de långa åren utomlands gav inga förutsättningar för en god artikulering. Språkfelen var ett ämne för välmenande skämt bland den till huvuddelen finska befolkningen. Även den svenska som han använde, modersmålet, blev efter i den generella utvecklingen. Han hade dock en utomordentlig formkänsla för det skrivna språket, både på finska och svenska, och speciellt prisade är hans dagorder och tal. Även om han använde sina medhjälpares grundtexter, gav han med sina korrigeringar texterna den slutgiltiga formen och rytmen.

Namnet | Fanfest | Vännerna | Begravningen | Idévärlden | Språket | Symbol | Kännetekten |

LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄREN |  MEDBORGARKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK