Efter revolutionen fick Mannerheim liksom andra officerare tjänstgöra under svåra förhållanden i en armé där disciplinen försvagats.
Då han i september 1917 skadades vid en ridolycka, gav det honom tillfälle att fundera på sin framtid under sjukledigheten i Odessa. Den 3 oktober förflyttades han på begäran till reserven. I brevet som han fick beklagades det, att Mannerheim inte förstod sig på de demokratiska förändringarna och förhöll sig avogt till interims regeringens kommissarer.
Från Odessa åkte Mannerheim med tåg norrut. Med sig hade han bl.a. sin kalfaktor Ivan Karpatjov och sin ordonnansofficer Martin Franck. Bl.a. vid Zlobin- och Vitebski-stationerna försökte man med våld avlägsna Mannerheim från tåget. Han anlände till Helsingfors 18.12.1917, också om han ännu vid slutet av månaden for till S:t Petersburg för att diskutera eventuella vapenaffärer med fransmännen.
I mitten av januari gick Mannerheim med på självständighetssenatens ordförandes, P.-E. Svinhufvud, begäran att bli befälhavare för den under bildning varande krigsmakten. Litet tidigare, 1.1.1918, hade han skickat ett brev från Helsingfors till chefen för den ryska arméns huvudstab och bett om avsked på grund av sitt finska medborgarskap och den finska självständighetsförklaringen. Finlands självständighet var för honom en tydlig gräns. Tack vare den kunde han på ett naturligt sätt bli fri från sitt tjänsteförhållande till Ryssland. Han skrev till ministeriet. Han behövde inte med sitt meddelande besvära Lenin och det av honom ledda folkkommissariatets råd.
Vid huvudstaben i S:t Petersburg diariefördes brevet 14/27.1, dagen före den ryska avväpningen började i Österbotten. Saken påbörjade sin långa väg inom byråkratins hjul. Den ledande tjänstemannen vid krigsministeriet beslöt 21.2.1918 att bevilja pension och till slutet av mars hade beslutet kommit också från finansministeriet. Pensionens storlek var 3.761 rubel i året, till vilket belopp ännu skulle komma 859 rubel i året för "fulla tjänsteår" från pensionskassan. På den ryska sidan av gränsen hade han trettio tjänsteår bakom sig.
Generalen som på sommaren fyllt 50 år hade 20.9./3.10.1917 förflyttats från kavalleriarmékårens befälhavare till militärdistriktets reserv i Odessa, enligt Mannerheim "opassande för rådande förhållanden". Pensionsbeslutet meddelades (28.3.1918 medan anfallet mot Tammerfors inleddes) till staben i Odessa. Pensionen skulle betalas ut från militärkassan i staden Herson. I pensionsbeslutet talas det om en f.d. generallöjtnant, då den nya makten hade avskaffat militärgraderna. Det är ifrågasatt om Mannerheim någonsin under de kaotiska förhållandena fick beslutet.
LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄREN | MEDBORGARKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK