Det andra världskriget utkämpades mellan åren 1939-1945 mellan de av Tyskland, Italien och Japan ledda axelmakterna och Stor-Britannien, Frankrike, Sovjetunionen och Förenta Staterna ledda allierade.
Axelmakterna led en grundlig förlust i kriget, och av kriget följde att relationerna spändes till ett sk. kallt krig mellan de ideologiskt splittrade segrarstaterna. Finlands öde var att två gånger hamna i krig mot Sovjetunionen, först i vinterkriget 1939-1940, där England och Frankrike hade velat stöda Finland, och sedan i fortsättningskriget 1941-1944, där Tyskland igen stred på Finlands sida.
Spänningarna i stormakternas relationer orsakades i första hand av det Hitler-ledda Tysklands strävan att uppnå sin forna makt och de gränser som föregick det första världskriget. Expansionssträvandena var mera långtgående än så, till en början på det forna Österrike-Ungerns områden, och även Japan och Italien med vilka Tyskland knöt en sk. stålpakt hade motsvarande expansionssträvanden. År 1940 knöt dessa tre stater ett trestatsavtal.
De västliga stormakterna, Storbritannien och Frankrike, underkastade sig Tysklands successiva expansion i Europa länge och deras försök att smida omkring den militäralliansens cerneringslinje var slappa. I augusti 1939 lyckades Tyskland knyta en non-aggressionspakt med Sovjetunionen (efter utrikesministrarna det s.k. Molotov-Ribbentrop-avtalet). Dessa stater var totalitära, även om de ideologiskt var varandras värsta motståndare, Tyskland nationalsocialistiskt och Sovjetunionen kommunistiskt. Det hemliga tilläggsprotokoll som hörde till avtalet gav parterna möjlighet att inom ramarna för intressesfärsgränsen breda ut sig på de mellanliggande staternas områden utan att bli störda av den andra. Sovjetunionens diktator Stalin hade som mål att med hjälp av avtalet skaffa mera tid för upprustning, så att de "kapitalistiska staternas" storkrig och deras försvagning skulle ge möjlighet till sovjetsystemets spridning. För Tyskland gav detta avtal möjlighet att kuva Polen. Dess attack började 1.9.1939 och samtidigt startade andra världskriget, eftersom Stor-Britannien och Frankrike hade garanterat Polens självständighet.
I Europa kuvade Tyskland Polen på ett par veckor, och även Sovjetunionen skyndade sig att säkra sina intressen och erövra Polens överenskomna intressesfärs östliga områden. Tyskland och Sovjetunionen var visserligen tvungna att göra vissa korrigeringar till sina avtal, och då förflyttades bl.a. Livland till Sovjetunionens intressesfär. Tysklands attack var snabb, till skillnad från första världskriget trängde sig pansarvagnar och motoriserade avdelningar djupt genom motståndarens front och med luftattacker förhindrade man motståndarens truppförflyttningar och trängtrupper. Detta krigsföringssätt fick benämningen blixtkrig.
Sovjetunionen fortsatte efter Kriget i Polen att befästa sin inflytelsesfär. Den knöt säkerhetsavtal med de Baltiska länderna 29.9.-10.10.1939 och fick rätten att placera sina vapenmakter i baser på deras områden. Med Finland misslyckades avtalsförhandlingarna som hölls i Moskva, när finnarna som misstänkte Sovjetunionens intentioner inte gick med på gränsförändringar eller överlämnandet av en flottbas i Hangö. När förhandlingarna misslyckats utkämpades vinterkriget mellan Sovjetunionen och Finland 1939-1940.
Västmakternas och Tysklands krig var länge ett slags skuggkrig. På västfronten vågade man sig inte på stora operationer. Nord-Europas strategiska betydelse betonades under Finska vinterkriget och i april 1940 ockuperade Hitlers trupper framgångsrikt Danmark och (till juli 1940) Norge. I maj 1940 började Tyskland blixtkriget i väst. Nederländerna kapitulerade 15.5., Belgien 28.5. och Frankrike 22.6. England lyckades evakuera en stor del av sina trupper i Frankrike från Dunkerques broända. Marskalk Petain började leda Frankrike som till största delen blev ockuperat av tyskarna. Här, som annorstädes i de ockuperade länderna, organiserade sig motståndsrörelsen, och i skydd av England började "det fria Frankrike" sin verksamhet, i ledningen hade de överste (sedermera general) Charles de Gaulle.
När Tyskland framskred ockuperade röda armén (15-17.6.1940) hela Balticum - Livland, Lettland och Estland införlivades under sommaren 1940 som sovjetstater till Sovjetunionen - och lade 28.6.1940 beslag på Bessarabien som tillhörde Rumänien.
Italien attackerade i slutet av år 1940 Grekland och då blev Balkan krigsoperationernas centrala område. Hitler beslöt att ta det under sin kontroll, och i mars-april ockuperade Tysklands armé Jugoslavien och Grekland. Över ön Kretas besittning tvingades tyskarna strida blodigt, och deras fallskärmstrupper repade sig inte från de förluster som de lidit där.
Efter Franska fälttåget gav Hitler en order om anfallsförberedelser mot Sovjetunionen. En landstigning till England försökte Hitler sig inte på tack vare på Engelska flottans styrka, och England kuvades inte heller med flygbombardemang. England vann "Slaget om England" som utkämpades i luften.
Kampen mellan England och Tyskland utkämpades efter detta alltmera till sjöss. England hade genast från början av kriget utlyst handelsblockad mot Tyskland och år 1940 utlyste Tyskland å sin sida de havsområden som omgärdade Stor-Britannien i handelsblockad. Tyskland byggde under kriget sammanlagt ca 1200 u-båtar för sitt handelskrig. År 1943 fick avvärjarna dock ett övergrepp över u-båtarna. Från och med år 1944 hade de allierade ett övergrepp på alla hav. U-båtarna samt andra utkämpare av handelsblockaden förstörde under kriget handelsfartyg av en mängd, som var till sitt tonnage över hälften av världens handelsfartyg år 1939. Förenta Staternas skeppsvarvs byggnadskapacitet kunde dock ersätta denna förlust, och i slutet av kriget 1945 var Englands och Förenta Staternas tonnage större än år 1939.
Tyskarnas i stor hemlighet planerade anfall mot Sovjetunionen (operation Barbarossa) började 22.6.1941. På Tysklands sida i denna operation hade även Rumänien, Ungern och Finland, senare även Italien övertalats att delta. Tysklands avsikt var att erövra Sovjetunionens Europeiska sida ända till Astrakan-Arkangelsk linjen och anfallets begynnelsedel gick rätt så kvickt av stapeln. Stora delar av Röda Armén blev blockerade och hamnade i krigsfångenskap. Leningrad och Moskva lyckades Hitlers trupper dock inte erövra mot slutet av året 1941, och under vinterns lopp kunde röda armén samla sina krafter och verkställa motattacker. Leningrads befolkning tvingades dock under blockaden uthärda svält från september 1941 till januari 1944. Sovjetunionens enorma manskapsresurser och förmåga att på nytt starta sin krigsindustri på Ural-området började leda till resultat. Västmakternas krigsmaterialhjälp inom ramarna för det sk. lend-and lease-systemet hjälpte röda armén att klara sig över den värsta bristen på krigsmaterial. På Norra Ishavet försökte Tysklands flotta och flygstridskrafter, till en början framgångsrikt, förhindra de konvojers gång som transporterade detta stöd.
Tysklands nya storanfall på sommaren 1942 framskred långt in i Kaukasien (Terek-floden) och staden Stalingrad vid Volga. Tyska trupper blockerades nu å sin sida på Stalingrads område och de tvingades kapitulera 2.2.1943. Detta slag innebar en vändpunkt på Östfronten. Mot slutet av år 1943 avancerade sovjettrupperna redan till Smolensk och Kiev. Nästa år ville Stalin att Tysklands trupper skulle deporteras utanför Sovjetunionens gränser, och i detta lyckades röda armén nästan fullkomligt.
Till Afrika hade andra världskriget spritt sig år 1940 och Brittiska imperiets trupper avvärjde i december Italiens strävanden att komma till Egypten. Axelmakternas trupper utkämpade under ledning av fältmarskalk Erwin Rommel emellanåt ett framgångsrikt ökenkrig, tills britterna slog de tyska trupperna i slaget vid El Alamein i oktober-november 1942. I Tunisien slutade axelmakternas motstånd i maj 1943.
Tysklands anfall mot Sovjetunionen hade bringat England och Sovjetunionen till samarbete oberoende av ideologiska meningsskiljaktigheter. Förenta Staterna hade redan tidigare stött England ekonomiskt och vid slutet av år 1941 kom den med i krigsföringen. Stalin krävde att de västallierade skulle öppna en annan front i Europa, men avancemanget börjades på de lättare områdena, först med en landstigning till Nord-Afrika 8.11.1942. På grund av misstankarna mot fransmännen tog Tyskland efter detta även den icke-ockuperade delen av Frankrike under sin direkta kontroll.
När tyskarna hade fåtts ut ur Afrika, följde en landstigning på Europas sida, till Sicilien 10.7.1943. Missnöjet som redan länge hade pyrt i Italien ledde nu till att landet retirerade ur kriget. Mussolini tvingades avgå 25.7. När de allierade hade kommit över Messinasundet knöt Italien 3.9.1943 vapenvila. Under Mussolinis ledning grundades dock i september Italiens republik, och delvis med dess hjälp lyckades tyskarna ta största delen av Italien under sin kontroll, och slaget om Italien drog långt ut på tiden. De allierade kom till Rom 4.6.1944, men Nord-Italien höll tyskarna ockuperad ända till maj 1945.
Grundandet av den egentliga andra fronten i Frankrike lyckades, när de allierade överraskade tyskarnas försvar 6.6.1944 i Normandie. Det gick inte mera att uppskjuta landstigningen (general Dwight Eisenhower i högsta befäl). I augusti 1944 följde de allierades landstigning på Franska Rivieran. Till Paris marscherade de 25.8.1944 och i slutet av året utkämpades strider redan i Nederländerna och Alsace-Lorraine (Elsass-Lothringen). Bland tyskarna hade en oppositionsrörelse fötts på grund av motgångar som lidits i öst och väst, som försökte 20.7.1944 mörda Hitler. Motståndsrörelsen krossades och mot slutet av året lyckades Tyskland samla sina trupper till en motattack på Ardennerna. Efter den första framgången sinade anfallet ut och Tyskland hade inte mera krafter för en ny storoffensiv.
När Tyskland med sina allierade började lida förlust, hölls modet uppe med hänvisningar till nya hemliga vapen. Man hade också lyckats utveckla två nya raketvapen, missiler, hämndvapnen V 1 och V 2. De hade en smula skrämseleffekt i England, men deras sprängstyrka räckte inte till för strategisk effekt. Försvaret på Tysklands område knäcktes under de fyra första månaderna av år 1945. De allierade hade kommit överens om Elbe-floden som gräns för sina ockupationsområden, och de från öst och väst avancerande trupperna möttes där 25.4.1945. Hitler begick självmord i Berlin 30.4.1945 och partisanerna dödade Mussolini 28.4.1945.
LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄREN | FRIHETSKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK