När Mannerheim besökte S:t Andree på Karelska näset under frihetskriget
23.2.1918 gav han en deklaration, där han svor, att han inte skulle sätta sitt svärd i
slidan före "den sista av Lenins soldater och huliganer" hade förvisats från
såväl Finland som Fjärr-Karelen.
Deklarationen inspirerade stamideologins vänner. En delegation som kommit från Joensuu
och Sordavala fick både senatens och överbefälhavarens stöd för sina planer att
skicka fälttågsexkursioner för att befria Fjärr-Karelen. Mannerheim till och med
utvidgade planen till att även beröra Olonetsiska Karelen.
På andra sidan väckte deklarationen kritik. Man ansåg, att den hade getts utan tillräckliga kraftresurser och i fel tid. Frågan om Öst-Karelen skulle bli ett tvisteämne i storpolitiken, förrän finnarna verkligen skulle ha inflytande där.
När man i begynnelsen av fortsättningskriget förberedde sig på Karelska arméns anfall mot Ladogas strand och Svir strömmen, gav Mannerheim överbefälhavarens dagorder nr 4, där han hänvisade till det löfte han gett 1918 om att deportera bolsjevikerna från Öst-Karelen och lovade Karelens folk frihet och Finland en stor framtid. Han berättade, att i Finska arméns leder marscherade karelarnas egna bataljoner. Med detta hänvisade han till de sk. stambataljonerna som samlats ihop i Finland.
Mannerheim ansåg att hans deklaration följde statsledningens tankar
och speglade en omfattande opinion. En dylik dagorder, i vars formulering det gick att
läsa en tendens att utvidga Finlands områden, till ett Stor-Finland, väckte
uppmärksamhet - både i Finlands politiska kretsar och ute i världen. Regeringen ansåg
att deklarationen var för dristig och försökte med diplomatins medel mjuka upp tonen,
även om den inte direkt avsade sig deklarationens budskap.
LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄREN | FRIHETSKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK