(1890-1965), major 1918, överstelöjtnant 1919, överste 1928, generalmajor 1933, generallöjtnant 19.2.1940, general av infanteriet 3.10.1941.
Fick sin militärutbildning i den finska Jägarbataljonen i Tyskland 1915-1918 och Frankrikes militärhögskola 1925-1928. Tjänstgjorde som bataljonskommendör i frihetskriget, under fredstiden i olika militärtjänster, bl.a. 1. Divisionens kommendör 1931-1938 och infanteriets inspektör 1938-1939, kommendör för III AK:n som svarade för östra Näsets försvar i vinterkriget och sedan från och med 19.2.1940 kommendör för Karelska Näsets Armé. Erik Heinrichs var med de missnöjda jägarnas deputation hos Mannerheim i mars 1918 under den sk. jägarkonflikten.
Kommendör för Landstridstrupperna 1940, Generalstabens chef 16.5.1940-29.6.1941 och 29.1.1942-6.10.1944. Knöt militära relationer till Tyskland som överbefälhavarens representant i januari-februari och maj-juni 1941. Ledde Karelska Armén 29.6.1941-29.1.1942 när den erövrade Öst-Karelen.
Heinrichs var Mannerheims närmaste rådgivare i militärpolitiska frågor 1941-1945 samt militärexpert ännu vid VSB-avtalsförhandlingarna 1948. Efter fortsättningskriget var han kommendör för Försvarsmakten 31.12.1944-30.6.1945, men tvingades avgå på grund av det politiska trycket, när den sk. vapensmusselaffären hade avslöjats.
Skrev delvis på basen av sina egna erfarenheter verket Mannerheimgestalten I-II (1957, 1959). Hedersdoktor vid Helsingfors universitet 1957.
LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄREN | FRIHETSKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK