Den i Tyskland utbildade 27. Jägarbataljonen var en av de mest konkreta symbolerna för självständighetsviljan.
Huvudparten av jägarna anlände 25.2. till Vasa. I Finland var mottagandet fröjdfullt. I det tal som general Mannerheim höll för jägarbataljonen på Vasa torg 26.2. syftade han på jägarnas blivande uppgift med följande ord: "Finlands unga armé som håller på att bildas ser i er sina lärare och sina kommande ledare. En stor och ärofull uppgift väntar er: skapandet av en armé, som kan göra Finland fritt, stort och mäktigt."
Jägarnas besvikelse var stor när det visade sig, att högkvarteret (>) inte tänkte använda jägarna på det sätt som dessa planerat. De skulle skingras som utbildare till 27 bataljoner reguljära trupper som planerades i olika delar av landet. Till samma bataljoner hade man planerat att placera även sådana officerare, vilka frivilligt hade slutit sig till Rysslands armé och ur jägarnas synvinkel var landsförrädare. En svår konflikt uppstod. Jägarna av högsta officersgrad samlades 1.3. i Vasa och beslöt att man inte skulle dagtinga med den arméplan som de hade skisserat. Man skulle inte vänta på värnpliktstruppernas avancering, när ett av jägarbrigadens anfall kunde avgöra striden snabbt.
Orsaken till konflikten verkar i första hand vara det skrala utbytet av information. Organisationsfrågan var en del av det större problemfältet. Det började bli klart att ett slut på kriget inte skulle vara helt nära förestående. I stället var det jägarnas idé att genast bryta de rödas motstånd med ett kraftigt anfall. De litade inte på högkvarterets "gamla herrar". Mannerheim förmodades förhindra jägarnas avancemang i Finlands armé.
På senatens önskan gick överbefälhavaren med på att låta jägarnas representanter framföra sin synpunkt för honom. Han beslöt att förverkliga sin egen plan, men enligt jägarnas organisationsmodell. Den sk. ryska skolans officerare skulle placeras i sex värvade grenadörsbataljoner, jägarna som värnpliktsarméns utbildare.
Tre jägarmajorer kom på audiens till Mannerheim: Erik Jernström, Eero Gadolin och Erik Heinrichs. När de framförde jägarnas krav för överbefälhavaren förklarade de uttryckligen, varför de inte ville vara i samma trupper som de officerare som tidigare tjänstgjort i Ryssland. Mannerheim anmärkte att han själv också var i samma ställning som dessa officerare som jägarna ansåg vara främlingar. Sedan konstaterade han att han inte tänkte ingripa i disciplinlösheten i jägarnas förfaringssätt. Han ansåg sig kunna bedöma situationen bättre än de som inte hade varit på platsen. Han sade sig ändå kunna förstå, att "tusen heta huvuden" hade svårt att ge upp drömmarna. Därför meddelade han att han accepterade jägarnas plan med ändringar.
Kompromisslösningen förverkligades stegvis med separat order, och missnöjdheten mildrades då jägarna skingrades till sina truppförband. En sektion som hade hand om jägarärenden bildades till högkvarterets överhandledares ämbetsverk, till vars chef man tillsvidare förordnade major Jernström, och jägarna fick rätten att använda prefixet jägare i sin militärgrad. Överbefälhavaren placerade en jägare som sin adjutant, kapten K.H. Kekoni, och i slutet av april placerades jägarkapten Zilliacus och jägaröverste Paloheimo på högkvarterets operativa avdelning. Även i maj, när Finlands nya armé började planeras, tog såväl Mannerheim som senaten hänsyn till jägarnas åsikter.
LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄREN | FRIHETSKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK