Mannerheim beundrade ända sedan sin barndom tyskarnas sinne för ordning, aktivitet och renhet.
Han uppskattade också tyskarnas militära prestationer, också om han kunde konstatera
deras svårigheter i Finlands ödemarker.
Då han tjänstgjorde vid den polska gränsen var Tyskland en potentiell fiende och under första världskriget blev Tyskland en verklig fiende. Trots det krigade han under 1918 vid vissa tillfällen med tyskarna. Hans meningskiljaktighet med de tyska rådgivarna i Finland var en av de viktigaste orsakerna till att han avgick som överbefälhavare.
År 1918 hade Mannerheim räknat med Tysklands hjälp i sina S:t Petersburg-planer: det var viktigt att skapa en situation, där Tyskland skulle fungera som Finlands passiva ryggstöd och där England skulle godkänna de finska truppernas avancemang in i Ryssland. Mannerheims åsikt var: "Kriget kommer inte att sluta med stor seger för någondera parten, därför borde inte Finland bli oense med någon nation". Det var viktigt för Finland, att de hade den allmänna opinionen på sin sida under fredsförhandlingarna och "vi kan ha den för vi har kämpat mot anarkism och för den lagliga ordningen och kulturen". Tyskland var dock svagare än vad Mannerheim trodde.
Under mellankrigstiden reste Mannerheim mycket i Tyskland och som ordförande för försvarsrådet var han redo att skaffa vapen därifrån, dock med dålig framgång.
Då andra världskriget bröt ut var Mannerheim tydligt på de västallierades sida mot "krigshetsare" och slaveri. Följden av Stalins och Hitlers pakt - bl.a. vinterkriget - bekräftade bara hans åsikter.
När Norge hamnade i händerna på Tyskland förändrades Finlands militärpolitiska ställning som ledde till att man måste försöka anpassa sig till det tyska inflytandet. Tyskland började närma sig Finland "militärt" då de förberedde den kommande Barbarossa-operationen. Vapenhandlaren Veltjens påbörjade diskussionerna om transitkontrakt genom Mannerheim. Under vintern 1940-41 bekräftade Mannerheim Finlands regerings beslutsamhet att motsätta sig Sovjetunionens fordran att få övervaka Petsamos nickelgruva.
I maj-juni 1941 underhandlade av Mannerheim befullmäktigade officerare med tyskarna på förhand färdigt ett koordinatsystem för ett eventuellt krig mellan Tyskland och Sovjet, och då kriget bröt ut 22.6. (för Finlands del 25.6) ansåg Mannerheim att ovannämnda "avtal" förpliktade honom själv, ifall åtgärderna skulle vara till Finlands förmån och godkända av statsledningen.
Mellan Tyskland och Finland rådde ett särskilt "vapenbrödraskap", som inte baserade sig på ett alliansfördrag. I Finlands armé kämpade t.ex. judar, trots att det varit omöjligt i Tysklands armé. Under vapenbrödraskapet försökte Mannerheim utnyttja sina förbindelser i Tyskland bl.a. genom Göring - för att befria personer som fängslats genom tyska befogenheter. Delvis på grund av hans befogenheter grundade sig beslutet att inte returnera till Tyskland judar som av olika anledningar var åtalade i Tyskland.
Mannerheim torde sommaren 1941 ha kalkylerat med att Tyskland skulle vinna kriget mot Sovjet ganska snart. Denna kalkylering måste han omvärdera i oktober-november 1941, när Tysklands anfall fastnade i menföre, och i november 1942, när västmakternas trupper landsteg i Väst-Afrika, bekräftades hans åsikt att Tyskland skulle förlora kriget. Tyskarna stödde Mannerheim under kriget, men de hade sina misstankar om honom för hans kända anglofilsympatier. När finnarnas krigföring blev passiv, fick tyskarna orsak att klandra honom för hans defaitism.
Då Sovjet 1944 anföll med sin storoffensiv och fordrade kapitulering, lovade president Ryti personligen - för att försäkra sig om Tysklands hjälp - att Finland inte skulle sluta separatfred (det s.k. Ribbentrop-avtalet). På så sätt uppstod ett alliansförhållande, men Mannerheim ansåg inte att löftet band honom. I början av september 1944 skrev han ett brev till Hitler, där han meddelade att Finland var tvingat till vapenvila med Sovjet.
Några veckor senare försökte Tyskland erövra Hogland i Finska viken av Finland, och
så började kriget mellan Tyskland och Finland, som i Finland kallas för Lapplandskriget
(1944-1945).
LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄREN | FRIHETSKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK