Vid stridernas utkanter förekom rikligt med sådant våld, som inte hade direkt samband med krigföringen. Linjen för direkt aktion som hörde ihop med revolutionsandan, "den röda terrorn", väckte snabbt en motreaktion, den sk. "vita terrorn".
Avrättningarna var ofta slumpartade och förde med sig även sådana, som inte hade deltagit i våldshandlingarna. När regeringsmakten ännu noggrannt ville undersöka och döma dem som hade deltagit i upproret, var de röda tvungna att vänta på domen i fånglägren. Förhållandena där var dåliga, och fångar dog i svält och sjukdomar. Dessa följdeffekter av kriget mindes många mera permanent än själva kriget och dess orsaker.
I högkvarteret intensifierades i slutet av mars åsikten, att rätt måste tilldelas snabbt för att undvika en hopning av fångar. Överbefälhavaren framförde till senaten behovet av att grunda fältdomstolar, för att målsättningen skulle uppnås fortare. Tanken var, att döma de värsta förbrytarna i fältkrigsrätterna och skjuta dem och låta de de stora massorna gå hem. Mannerheim var "benägen att befria och släppa hem de rödgardistfångar, som fick goda utlåtanden från sin hemort, och speciellt dem, om vilka man kunde konstatera att de blivit tvingade till upproret". Förslaget hade även praktiska argument. Trupperna räckte inte till för att bevaka fångarna utan de behövdes vid fronten. Å andra sidan tänkte Mannerheim redan på Finlands förmåga att förenas: statens bästa strategiska gräns är dess samhörighet. Han betonade vikten av att bygga en bro mellan folkgrupperna efter att striden blivit avgjord.
Mannerheim fick presidenten för Vasa hovrätt, det vita Finlands högsta rättsmyndighet Karl Söderholm att ge vika för möjligheten att bilda fältkrigsrätter, genom att tolka militärens brottslag och se krigstillståndet som rådande. Vasa regeringens juristmedlemmar tog dock en annan ståndpunkt. När man beaktade den rådande lagstiftningen kunde dessa fälträttigheter inte åberopas. Ryssland kunde inte förklaras krig, eftersom riksdagen inte kunde samlas, och lagen kände inte till krigstillstånd under inbördeskriget.
Vasa senaten utgick från principen, att rebellerna måste dömas i hovrätterna enligt den allmänna strafflagen, som gällde för statsförbrytelser. Av praktiska skäl, på grund av fångantalets storlek, beslöt man dock, att tillsätta speciella domstolar för statsförbrytelser. Dömandet av rödgardistfångarna var för folkets enhetskänsla en så stor fråga, att det borde ske enligt lagarna i en så normal rättegång som möjligt. Senaten var helt befogat rädd för att trycket skulle leda till avrättningar utan dom, om man inte snabbt kom fram till rättegångarna. Den sk. vita terrorn hade redan börjat. När högkvarterets polismyndigheter föreslog snabbrättegångar svarade Mannerheim: "Det har flutit tillräckligt med blod. Jag vill inte få namnet bödeln av Finland."
De erövrade områdenas skyddschef Walden presenterade för regeringen i Helsingfors 8.5. utsättandet av fältkrigsrätter och befriandet av fångar, men regeringen ansåg fortfarande att domarna och rannsakningarna borde ske enligt lagen. Lagen om domstolar för statsförbrytelser bekräftades i slutet av maj. Bestraffningsargumentet var brottslagens stadgar om statsbedrägeri, för ledarnas del dock om landsförräderi.
När de röda arméerna vid månadsskiftet hade kapitulerat, samlades de röda upp på fångläger bevakade av soldater. De största av dem var Tavastehus, Viborg, Helsingfors, Tammerfors, Riihimäki, Kotka och Lahtis. Senare blev Ekenäs det mest kända storlägret. När kriget slutade hade de vita över 80 000 fångar. En del släpptes hem omedelbart, och i början av juni var de 74 000.
Fångantalet minskade mot slutet av sommaren snabbt. Det var 71 000 1.7., 41 000 1.8. och 27 000 1.9. Senaten omfattade den linjen, att alla röda måste dömas i lagliga domstolar till straff som lagen föreskrivit. Rannsakningen som drog ut på tiden orsakade dock, att många röda i fånglägrens trånga utrymmen och dålig näring blev offer för sjukdomar: till våren 1919 dog på fånglägren till och med cirka 12 500 röda.
LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄREN | FRIHETSKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK