Det var fråga om en gest, som naturligt hörde ihop med utsättandet av den högsta maktens utövare - eller riksföreståndaren 18.5. och den förnyelse av senaten som var att vänta. Å andra sidan lämnade han in sin avskedsansökan "för att göra ett slut på intrigerandet och få reda på ifall han verkligen hade regeringen på sin sida". Mannerheim har berättat att han blev nervös över det ideliga intrigerandet och över den obehagliga småaktigheten som kom fram i allt. Det var en enorm skillnad mellan hans åsikter och senatens åsikter. Regeringen hade bakom min rygg utan att alls diskutera med mig verkställt hos tyskarna en plan för Finlands försvarsmakt."
Beslutet att avgå mognade efter den stora paraden. Ett märkbart psykologiskt slag lär ha varit att senaten under tyskarnas inflytande förhöll sig reserverat till Mannerheims S:t Peterburg-plan. Inte heller hade det tal som han höll i samband med paraden i arméns namn fått det mottagande han hoppats på. Det är helt omöjligt att uppskatta om Mannerheim själv ansåg att han måste avgå. Kanske var hans avsikt bara att tvinga senaten att ge honom sitt stöd. Svinhufvud överlämnade en skrivelse till Östersjödivisionens kommendör von der Goltz, där man bad att tyskarna skulle förbli i landet. Han meddelade att tyskarna hade en färdig plan för organiseringen av den finska armén. Det villkor som ställdes för att tyska officerare skall erhållas var att detta sker i samförstånd med Tysklands krigsledning och att man enbart värvar officerare från Tyskland och dess allierade i finska arméns tjänst. Svenskarna måste alltså avgå. Detta argumenterades med officerskårens brokiga utbildning.
För Mannerheim presenterades 23.5. i senaten ett förslag, som baserade sig på von der Goltz' ståndpunkt och bl.a. förutsatte, att ett krigsministerium bildas och krigsministern skall jämställas med överbefälhavaren. Ministern skall utnämnas av den högsta makthavaren. Hans uppgift var att organisera armén enligt det tyska systemet. I den användes tyska officerares hjälp efter behov som inövare och rådgivare. Man bad honom om ett förslag till arméns storlek, utrustning och beväpning samt en kostnadsberäkning, men dessa var beroende av resurserna. Rätten till tjänsteutnämningar samt rätten att befordra och belöna officerskåren skötes tillsvidare av överbefälhavaren. Krigsoperationer förlängs bara i samförstånd med tyskarna. Hjälp till Rysslands monarkister är beroende av Tyska ledningens ståndpunkt.
Till senatens stora överraskning ställde Mannerheim villkor för sitt kvarblivande. Han ville i alla militära frågor vara oberoende av senaten och krigsministern. Mannerheim ville själv bestämma i vilka poster han skulle placera tyskarna. Inga rådplägningar fick hållas bakom ryggen med underordnade eller i militärärenden med utlänningar. Senator Frey meddelade dock, att senaten redan hade bundit sina händer när den bad om officerare från Tyskland enligt en lista som tyskarna skisserat. I organiseringen av armén var Mannerheim nog färdig att använda Tysklands armémodell och tyska officerare som hjälp, men han var rädd att tyskarna försökte kontrollera Finlands armé och landets utrikespolitik: han "vill inte att vi kastar oss i armarna på tyskarna" eller "blir marionetter i tyskarnas händer. Vid diskussionen om utrikespolitiken och expeditionen till S:t Petersburg blev meningsskiljaktigheten ännu klarare. Mannerheim varnade för att planera en direkt attack till Öst-Karelen och betonade vikten av att hjälpa monarkisterna i S:t Petersburg. Senatorerna varnade för att lita för mycket på ryssarnas löften om Öst-Karelen.
Avskedsansökan förblev i kraft. När man planerade krigsministerns utnämning meddelade Mannerheim även till senaten, att överstelöjtnant Thesleff (>) enligt hans åsikt inte borde utnämnas till krigsminister. När Mannerheim "frös ner" Thesleff, ansåg tyskarna att han ville smäda Tyskland-vännerna: "efter detta är det omöjligt för oss att uppträda för Mannerheim". På Mannerheims minimikrav meddelade den tyska generalen 27.5. åt Svinhufvud, att han inte kunde gå med på att underställa de tyska officerarna att vara subordinerade svenska officerare, att de tyska officerarnas antal i planen inte fick minskas och att deras fria användning och placering inte kom i fråga. Mannerheim undertecknade sin slutgiltiga avskedsansökan till Svinhufvud: "Min avskedsansökan beror enbart på att jag i de underhandlingar, vilka jag har haft den äran att bedriva med Er och Senatens medlemmar haft möjlighet att försäkra mig om att regeringen inte vill skapa sådana förutsättningar för den högsta krigsmakten, med vilkas hjälp jag skulle anse mig vara i stånd att bära ansvaret för lösandet av de stora frågor vi har framför oss."
Senatens beslut var lätt. Det var omöjligt att ge upp tyskarnas hjälp, så man måste gå med på Mannerheims avsked. På kvällen 27.5. utnämnde Svinhufvud nya senatorer och Thesleff som krigsminister. En del av senatorerna var av den åsikten, att det vore effektivast att som överbefälhavare ta en tysk general, men majoriteten ansåg dock att finskheten var en avgörande
faktor. På kvällen 29. maj beviljade Svinhufvud Mannerheim det avsked han begärt och utnämnde den finskspråkiga generalmajoren K.F.Wilkman (senare Vilkama), Östarméns befälhavare och Viborgs erövrare, till överbefälhavare. Den 1. juni steg Mannerheim på ett tåg vid Helsingfors' station för att via Åbo resa till Sverige. Orsakerna till senatens och tyskarnas beslut är rätt så distinkta. De tyska soldaterna i Finland ville säkra tyska arméns målsättningar och misstänkte Mannerheims motiv. Självständighetssenaten ville fungera så, att inga förhinder från Tyskland skulle komma i vägen för det önskade stödet - i synnerhet beträffande utrikespolitiska frågor.
Den största orsaken till disharmoni måste ses i Mannerheims lust att bevara Finlands verksamhetsfrihet. När hoppet om S:t Petersburg verkade fåfängt, är det intet under, att Mannerheim tappade lusten att längre foga sig i tyskarnas krav. Han hade inte mera något inspirerande motiv för att stanna. I en underhandlingssituation kunde dagliga "småaktigheter" vara lika avgörande som uppfattningarna om världskrigets utgång. Mannerheim själv mindes ännu ett decennium senare senatens illojalitet som huvudorsaken.
LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄREN | FRIHETSKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK