År 1918 dog det 40 000 människor mera i Finland än i medeltal årligen mellan åren 1910-1920. Av dem dog ca 25 000 personer i samband med kriget och av dem hade ca 14 000 personer fällts av vapen. Som så ofta i medborgarkrig, genomfördes även i Finland många dråp och avrättningar utan laglig rättegång, dråp av krigsfångar, rånmord och mord.
En del sådana dråp var så nära sammanlänkade med krigsverksamheten, att man inte efteråt har kunnat skilja mellan terrordåd och krigshandlingar. Enligt statistiken dog 6850 Finländare i kriget. Med säkerhet dog cirka 3100 vita och 3400 röda i krigsoperationer, allt som allt - ryssarna medräknade, ca 7000 personer. Utöver detta dödades ca 10 000 personer delvis i samband med krigsoperationer men delvis först efter striderna.
Benämningen för dråpen år 1918 - mord, avrättning osv. - är beroende av, hur folk personligen förhåller sig till krigets generella bild. Benämningarna "röd terror" och "vit terror" beskriver den beklämmande atmosfär som dråpen väckte i de folkgrupper mot vilka den för tillfället riktade sig. Den röda terrorns offer var 1700, den vita terrorns ca 8400.
Den röda terrorn var ett urladdningsfenomen som hörde ihop med revolutionen. I samband med Rysslands revolutioner hade man fått exempel på detta. Till revolutionen hörde tanken om plötslig förändring, upphävandet och förintandet av den gamla ordningen. Vanliga lagar ansågs inte gälla. Den röda terrorn uppdelades i två toppskeden. När upproret hade brutit ut ökade dråpen under tre veckor hela tiden. I mitten av februari minskade den röda terrorn på ett avgörande sätt. Revolutionsledningen försökte stävja olagligheterna från att ta överhanden. Folkdelegationen, som under nästan hela kriget förde en kamp mot verksamhetslinjen som ville ha en klarare militärdiktatur, försökte med deklarationer vädja till rödgardisterna att upphöra med terrorn. Den röda terrorns andra toppskede infaller i april. Hela de rödas västarmé påbörjar en snabb reträtt. Under reträtten tändes mordbränder och även sädesförråd förstördes. Före avfärden gjordes "räkenskaperna upp".
Den vita terrorns huvudorsak var hat, skräck och hämnd orsakade av den röda terrorn. De som deltagit i den vita terrorn upplevde den på något sätt som berättigad, eftersom den var riktad mot människor som hade gjort uppror mot en laglig regering, rånat och även gjort sig skyldiga till landsbedrägeri genom att sluta sig med ryssarna. Det stränga straffets lag fick många motiv som bakgrund. Det kunde vara fråga om personlig hämnd, antingen långvarig fientlighet eller en händelse från upprorstiden.
Det var vanligt att tänka, att man inte behövde hålla fast vid formaliteter, ifall någon påträffades på krigsområdet i skadegörelse. När de vita trupperna inte i början av kriget hade klara instruktioner om de rödas behandling, befallde Mannerheim i en utlysning som Överbefälhavarens delegation 25.2. förberedde, de personer "att skjutas på stället", vilka bakom ryggen på armén påträffades med att förstöra vägar, broar, fortskaffningsmedel, telegraf- och telefontrådar, som opponerade sig mot laglig krigskraft och som påträffades med otillåtna vapen samt krypskyttar och mordbrännare. Samtidigt förbjöd han utsättandet av fältkrigsrätt. Mannerheim strävade efter att bevaka fullföljandet av instruktionerna under hela kriget, men "skjuten på stället"-föreskrifternas vida tolkning var en väg till avrättningar utan dom eller sk. vit terror.
Den vita terrorn bildar kvantitativt en hela tiden stigande kurva. Ända till mitten av mars var den generellt mycket liten. Den största delen (2/3) av den första krigsmånadens vita terror var koncentrerad till ett enda ställe, Varkaus. Avrättningen av fångar ökade när attackoperationerna börjat, och Mannerheim ansåg att det var skäl att blanda sig i det många gånger under mars-maj. Mannerheims vilja förverkligades dock inte direkt. Den vita terrorn upphörde inte när krigsaktionerna upphörde. Ännu när striderna upphört dödades (fr.o.m. 5.5.) under fyra veckor åtminstone 3100 röda eller 37% av hela terrorns omfång. En stor del av dessa dråp skedde vid fasttagandet eller vid fältkrigsrättens dom.
LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄREN | FRIHETSKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK