S:t Petersburg var för Mannerheim en kär stad. Han tjänstgjorde där
1887-1904. Åren 1918 och 1919 var han redo att deltaga i intagandet av S:t Petersburg
tillsammans med de vita ryssarna.
Han räknade med att då skulle Finland som tack få Öst-Karelen och en bestående
fredlig samexistens med Ryssland, d.v.s. det monarkistiska eller borgerliga Ryssland.
Senaten, som leddes av Svinhufvud, ansåg 1918 att genast när förhållandena stabiliserats, skulle monarkisterna försöka få Finland tillbaka. I alla fall skulle de vita inte förstora Finland genom att ge Öst-Karelen till Finland. Mannerheim ansåg det inte värt att protestera: man handlade ju nu med ryska aristokrater och inte med bolsjeviker. Mannerheims idé var orealistisk, för de vita ryssarna fick inte det önskade stödet av västmakterna och vågade inte ens lova Finland självständighet. Därför lämnade Mannerheim på våren och sommaren 1919 de ryska vitas S:t Petersburgplaner.
På sommaren 1941 under det tyska vapenbrödraskapet ville tyskarna att Mannerheim skulle anfalla Leningrad. Saken var politiskt ytterst känslig, då Stalin 1939 hade motiverat sina territorialkrav just med Leningrads säkerhet. Dessutom var Leningrads befolkning lika stor som hela Finlands, och på det området skulle striderna bli mycket blodiga. På så sätt kunde Mannerheim dra sig ur ett anfall, som säkert också stred mot hans känslor. Efteråt mindes de som lidit av Leningrads belägring närmast att de finska trupperna deltagit i belägringen i norr, men de förstod inte, att Mannerheim, tack vare sin återhållsamhet, hade räddat Leningrad från ödeläggelse.
LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄREN | FRIHETSKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK