Den del av områdena bakom Finlands östgräns, Karelen som sedan gammalt
varit bosatt av karelare , ryska Karelen, Fjärrkarelen och Olonets, kallades i Finland
Ost-Karelen.
Huvuddelen av nationaleposets dikter hade insamlats därifrån, och då de finsknationella
tankarna om Stor-Finland blev starkare på slutet av 1800-talet ville man införliva
området med Finland. Områdets befolkning av finsk stam smittades av samma tankesätt,
men den traditionella styrelsens stabilitet förblev rådande.
I början av år 1918 började stamfränder ordna resor för att få Ost-Karelens befolkning att sluta sig till Finland. Senaten och överbefälhavaren stödde initiativet - Mannerheim gav t.o.m. i februari ett löfte om att han inte skulle sätta sitt svärd i slidan (Den karelska dagordern) förrän Fjärrkarelen och Olonets var befriade från Lenins soldater. Tysklands och Rysslands fredsfördrag i Brest 3.3.1918 gjorde att Finlands regeringspolitik blev försiktigare i frågan.
I april-maj 1918 förbereddes vid Mannerheims högkvarter en operation till Olonets, delvis för att stöda stamfränder och för att hjälpa de vita i Ryssland att erövra S:t Petersburg. Senaten hindrade emellertid operationens genomförande. Mannerheim trodde att de vita ryssarna av tacksamhet skulle avstå Ost-Karelen åt Finland (S:t Petersburg-frågan).
Tanken om Ost-Karelens införlivande med Finland förstärktes 1918-1922 under stamkrigsfärderna och senare då studenterna grundat Akademiska Karelska samfundet (AKS) och under andra stamorganisationers storhetstid. Mannerheim stödde inte mera officiellt dessa initiativ, och på 1930-talet hamnade de i skuggan av andra initiativ.
Först då Tyskland försommaren 1941 planerade att krossa Sovjet, fick Finlands stamorganisationer igen som uppgift att bilda stambataljoner och förbereda Ost-Karelens styrelse ifall av dess ockupation. Både statsledningen och militärledningen ansåg, att Finland, efter det Sovjet sönderdelats, skulle ta ansvar för Ost-Karelen. I samband med fredsförhandlingarna kunde de finska stammarnas bosättningsområden införlivas med Finland, vilket skulle öppna helt nya ekonomiska möjligheter.
I början av fortsättningskriget talades det helt öppet om införlivandet av Ost-Karelen till Finland, och Mannerheim gav åt sina trupper 10.7.1941 en anfallsdagorder, där ryska Karelen och Olonets igen fanns tydligt med. Hösten 1941 intog finska trupper en stor del av Ost-Karelen, och där upprättades på överbefälhavarens order Ost-Karelens militärförvaltning.
Den sovjetiska förvaltningen hade hunnit evakuera en stor del av befolkningen från området, och av de som blivit kvar var bara hälften på något sätt av finsk stam. Den nära frontlinjen bosatta, för det mesta ryska befolkningen, internerades i stora läger. Någon ekonomisk vinning av ockupationen hade Finland inte, för befolkningen måste delvis underhållas från Finland.
Militärförvaltningens representanter förberedde områdets förfinskning. Petroskoi fick bl.a. namnet Äänislinna. Finska skolor och lärarseminarier öppnades. Den lutherska kyrkan försökte konvertera befolkningen till lutherdomen, då man ansåg att området var irreligiöst. En stor del av befolkningen var i grund och botten dock ortodoxa, och Mannerheim ställde strama gränser för de lutherska prästernas omvändelseiver.
När den finska ockupationen slutade i juni 1944, följde bara några
tusen ostkarelare finnarna till Finland. Resten stannade kvar och befolkningen av finsk
stam hamnade i en svår situation när Sovjetunionens misstankar riktades mot dem. På
området samlades ivrigt vittnesmål mot de finska ockupanterna, men bara några fall
ledde till åtal för krigsförbrytelser. Ockupanterna klarade sig bättre än på många
andra håll i Europa och Asien.
LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄREN | MEDBORGARKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK