Efter frihetskriget spred sig en strömning i det finska samhället som
förespråkade kungamakten.
Upproret hade väckt tanken om att demokratin krävde ett kungavälde som stärkte
varaktigheten.På motsvarande sätt blev tanken att monarkin kunde stärka Tysklands stöd
rådande i regeringskretsar.
I diskussionen om statsform misstänktes att Mannerheim försökte stärka konunga-ambitionerna och även själv ha ambitioner att kapa regeringsmakten.
I det tal som Mannerheim höll åt senaten i samband med den stora paraden 16.5.1918 sade Mannerheim bl.a.:
"Det är mot en upprepning av ett sådant tillstånd [ den situation som ledde till frihetskriget], som armén såsom sin rätt betraktar att öppet uttala sin fasta förhoppning att garantier givas, genom skapande av en samhällsordning och en statsmakt, vilka för alltid skydda för nya skräckmånader lika dem vårt land nu genomgått. Armén ser den enda borgen härför i att finska statsskeppets roder läggs i en kraftfull hand, som ej beröres av partikiven och ej genom kompromisser är tvungen att bortslumpa regeringsmakten."
Uttalandet orsakade starka efterdyningar i pressen. Det tolkades som ett ställningstagande för monarkin och mot en parlamentarisk regeringsform. Man fruktade att Mannerheim skulle göra en statskupp med arméns hjälp, men inga bevis om sådana planer finns, även om monarkistsinnade missnöjda ville utnyttja arméns missförhållanden som vapen i striden om statsskicket.
Som riksföreståndare, när monarkiplanerna kollapsat hösten 1918, fastställde Mannerheim den republikanska regeringsformen trots några av sina anhängares lockelser, vilka haft samma utrikespolitiska målsättningar.
LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄREN | FRIHETSKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK