Den 25 januari 1918 meddelade Finlands senat att de på privat intiativ
grundade skyddskårerna hörde till regeringens krigsmakt.
På så sätt blev Mannerheim deras överbefälhavare, och i februari bildades
överbefälhavarens kommission i Högkvarteret, till vilken hörde representanter från
skyddskåren i olika landskap. Skyddskårernas verksamhet blev obestämd efter kriget, då
Finlands armé omorganiserades till ordinarie här. I augusti 1918 ratificerades i alla
fall författningen, enligt vilken skyddskårerna kunde användas till upprätthållande
av intern ordning och som krigsmaktens reserv.
Då Mannerheim blev riksföreståndare beslöt han att ratificera skyddskårerna för att förbättra landets säkerhet. De skulle vara en reserv för armén och ett skydd för statsordningen. Statsrådet ratificerade med stadgar skyddskårernas ställning i februari 1919, och skyddskårerna fick en egen överbefälhavare.
Efter sin tid som riksföreståndare kallades Mannerheim i augusti 1919 till skyddskårernas hedersbefälhavare. År 1921, under den s.k. skyddskårskonflikten, disputerades det om skyddskårernas självständighet i förhållande till staten, Mannerheim blev erbjuden tjänsten som överbefälhavare för skyddskårerna , men hans anhängare förlorade kampen. Lauri Malmberg valdes till överbefälhavare och han hade detta uppdrag ända till år 1944.
I februari 1932 utbröt upproret i Mäntsälä, som fordrade att kommunisternas möjlighet till verksamhet skulle förbjudas. I upproret deltog också många skyddskårister. President P.E. Svinhufvuds beslutsamhet fick upprorsmännen att återvända till sina hem.
Vid försvarsväsendets förnyande på 1930-talet fick skyddskåristerna en allt fastare uppgift som militär utbildare av reservister. Under vinterkriget blev de en del av försvarsmakten, och på motsvarande sätt intogs också arbetarrörelsens medlemmar till skyddskåren. Misstron från 1918 trycktes ned. Skyddskårernas huvudstab blev hemmafrontens stab och skyddskårens äldre män skötte hemmafrontens försvar. Hösten 1940 fick skyddskårerna också sköta om militärdistriktens uppgifter.
Efter fortsättningskrigets slut fordrade Sovjetunionen att
skyddskårerna och systerorganisationen Lotta Svärd skulle upplösas, eftersom beväpnade
hemvärnstrupper skulle ha omintetgjort Sovjets önskan att förminska Finlands armé till
ett minimum och då skyddskåristerna ansågs kunna hindra att Finlands statsordning
ändrades i socialistisk anda. Finlands riksdag godkände 3.11.1944 utan omröstning lagen
om skyddskårsorganisationens upphävande. Mannerheim ratificerade lagen som president. I
sin dagorder 16.11. tackade han skyddskåristerna för det goda arbete de gjort för
fosterlandet.
LEVNADSLOPPET | SLÄKTBAKGRUNDEN | UPPVÄXTIDEN | MILITÄRKARRIÄREN | FRIHETSKRIGET | RIKSFÖRESTÅNDARE 1918-1919 | I DET CIVILA | FÖRSVARSRÅDET | ÖVERBEFÄLHALVAREN 1939-1946 | REBUBLIKENS PRESIDENT 1944-1946 | PENSIONÄRSÅREN | SPECIALOMRÅDEN | SÖK